Ja, kollagen tas upp, men inte i den form burken antyder. Invändningen mot kollagentillskott är gammal och till hälften riktig: matsmältningen klipper sönder kollagenet innan något hinner nå blodet. Att kollagenet klipps sönder stämmer. Att allt blir lösa aminosyror gör det inte. Ett fåtal fragment på två eller tre aminosyror tar sig hela genom tarmväggen och går att mäta i blodet i timmar efteråt.
Kollagen tas alltså upp, men inte som kollagen: det som mäts i blodet är Pro-Hyp, ett hopkopplat par av aminosyrorna prolin och hydroxiprolin, tillsammans med ett halvdussin namngivna släktingar, i koncentrationer runt 20–60 nmol per milliliter plasma. De verkar fungera som signal till hudens och broskets celler snarare än som byggmaterial. Den som säljer kollagen som "byggstenar till din hud" beskriver alltså fel mekanism, inte en obefintlig.
Här är hela kedjan: vad som händer i magsäcken och tarmen, varför just de hydroxiprolinbärande fragmenten klarar sig när andra korta peptider klipps isär, och vad de två konkurrerande förklaringarna till effekten förutsäger var för sig. Vill du i stället ha helheten om vad kollagen gör, vilken form som passar vilket ändamål och hur lång tid varje effekt tar att mäta, står den i vår guide om kollagen.
Vad händer med kollagenet efter att du har svalt det?
Det mesta blir fria aminosyror, och en liten del blir korta peptider som når blodet hela. Magsäckens pepsin och bukspottkörtelns enzymer klipper kedjorna i allt kortare bitar, och vid tarmväggen tar en sista uppsättning enzymer hand om resten. Slutprodukten är till största delen fria aminosyror, som tas upp och räknas in i ditt proteinintag precis som aminosyrorna från vilken annan proteinkälla som helst. Undantaget är en handfull di- och tripeptider, alltså fragment på två respektive tre aminosyror, som tas upp hela.
Iwai och medförfattare mätte 2005 hur mycket det rör sig om. Friska försökspersoner fastade i 12 timmar och fick sedan 9,4 till 23 gram gelatinhydrolysat, alltså gelatin som redan klippts ner till korta kedjor, framställt av grisskinn, kycklingfötter eller brosk. Före intaget var mängden hydroxiprolin i peptidform i blodet försumbar. Efter intaget steg den till ett toppvärde på 20–60 nmol/ml vid 1–2 timmar och hade fallit till hälften av toppen efter 4 timmar. Huvudkomponenten var Pro-Hyp. Vid sidan av den fanns mindre men mätbara mängder av sex andra fragment: Ala-Hyp, Ala-Hyp-Gly, Pro-Hyp-Gly, Leu-Hyp, Ile-Hyp och Phe-Hyp. Alla sju har en sak gemensamt, nämligen att de bär hydroxiprolin.
| Tid efter dosen | Hydroxiprolin i peptidform i blodet | Vad det betyder |
|---|---|---|
| Före intag, efter 12 timmars fasta | Försumbar mängd | Utgångsläget är i praktiken rent, så det som mäts efteråt kommer från dosen |
| 1–2 timmar | 20–60 nmol/ml (toppvärde) | Den högsta koncentrationen kroppens celler möter efter en dos |
| 4 timmar | Hälften av toppvärdet | Kurvan faller redan innan nästa måltid |
| Dosen som gav dessa värden | 9,4–23 g gelatinhydrolysat | Grisskinn, kycklingfötter eller brosk som råvara (Iwai och medförfattare, 2005) |
Tabellen säger två saker om praktiken. Toppen kommer snabbt och är halverad redan efter 4 timmar, så en daglig dos ger en puls i blodet och inte en jämn nivå. Och utgångsvärdet var försumbart efter en natts fasta, vilket betyder att det som cirkulerar efter dosen i allt väsentligt kommer från det du ätit och inte från kroppens egen omsättning.
Varför överlever just hydroxiprolinpeptiderna matsmältningen?
Därför att prolin och hydroxiprolin sitter i en ring, och en peptidbindning intill den ringen är svår att klippa för de flesta enzymer. Prolin brukar kallas iminosyra snarare än aminosyra, och skälet är formen: sidokedjan viker tillbaka och binder till kedjans egen kväveatom, så att aminosyran bildar en femhörnig ring i stället för en fri arm. Hydroxiprolin är samma ring med en hydroxylgrupp påhängd. Peptidaser, alltså de enzymer som klipper peptidbindningar, arbetar genom att lägga in kedjan i sitt aktiva säte, den ficka i enzymet där klippningen sker, och ringen gör att bindningen inte passar in i fickan. Bara ett fåtal specialiserade enzymer klarar den sortens bindning, och de arbetar långsamt.
Det förklarar bara halva vägen, för korta peptider är i sig inget ovanligt. Di- och tripeptider har en egen transportör i tarmväggen, PepT1, som tar in dem hela i tarmcellen. Väl där tar cellens egna peptidaser hand om de allra flesta och klipper dem till fria aminosyror innan de hinner vidare ut i blodet. Det är förklaringen till att blodet efter en måltid normalt innehåller fria aminosyror och knappt några peptider alls. De hydroxiprolinbärande fragmenten är undantaget: de klarar sig genom tarmcellen, och de motstår dessutom blodets egna peptidaser. Iwai och medförfattare prövade den saken direkt i samma arbete från 2005 genom att blanda syntetiskt Pro-Hyp med blodserum från människa och låta blandningen stå i 37 grader. Mer än 75 procent av peptiden återstod efter 24 timmar.
Att det blev just Pro-Hyp som dominerade har en enkel förklaring i kollagenets sekvens. Kedjan är byggd av upprepningen glycin, X, Y, där X ofta är prolin och Y ofta hydroxiprolin, och mönstret glycin-prolin-hydroxiprolin är det vanligaste i kroppens stora kollagentyper. Det finns alltså mer råvara till Pro-Hyp än till någon annan hydroxiprolinpeptid när kedjan klipps sönder. Sato och medförfattare sammanfattade den kopplingen i en översikt 2020.
Poängen är att kollagen inte är lättupptagligt i någon allmän mening. Kollagen mals ner som vilket protein som helst, med den skillnaden att en handfull av dess fragment är ovanligt svåra att förstöra. Det är också skälet till att argumentet om låg molekylvikt, mätt i enheten dalton, säger mindre om resultatet än etiketten antyder, och den frågan avgörs i genomgången av marint, bovint och porcint kollagen snarare än här.
Byggmaterial eller signal? Två påståenden som går att testa
Att peptiderna når blodet säger ingenting om vad de gör där, och på den frågan finns två konkurrerande svar. Det ena är att kollagenet du äter levererar byggmaterial till kroppens eget kollagen. Det andra är att peptiderna fungerar som en signal till de celler som bygger och underhåller bindväven. De två modellerna låter nästan likadant i marknadsföring, men de förutsäger helt olika saker, och det är det som gör dem möjliga att skilja åt.
Modell 1: kollagenet blir byggmaterial i din hud
Byggmaterialmodellen förutsäger att dosen ska stå i någon rimlig proportion till den vävnad som ska bytas ut, och där faller den. Kroppens samlade kollagen väger flera kilo hos en vuxen: kollagen utgör cirka 30 procent av kroppsproteinet, och kroppsproteinet ligger runt 10 till 12 kilo hos en person som väger 70 kilo. En dagsdos på 10 gram är därmed under en halv procent av massan. Den räkningen är en härledning och inte en mätning, men storleksordningen räcker för att avgöra frågan: en tillförsel på under en halv procent till en depå som dessutom byts ut långsamt kan inte förklara en mätbar förändring på några månader.
Den andra invändningen är kemisk, och den stänger dörren helt. Hydroxiprolinet du äter kan inte muras in som hydroxiprolin. Kroppen bygger först kollagenkedjan med vanligt prolin, och därefter hänger ett enzym på hydroxylgruppen när aminosyran redan sitter på plats i kedjan. Det finns ingen genetisk kod för hydroxiprolin, så det kan inte sättas in direkt när kedjan byggs, hur mycket av det du än äter. Kollagenets övriga aminosyror är framför allt glycin, som sitter på var tredje plats i kedjan, och prolin. Båda kan kroppen tillverka själv. Om den egna tillverkningen av glycin räcker till är en egen fråga, och den hör till kollagenets roll som proteinkälla snarare än till upptaget.
Byggmaterialmodellen är alltså inte bara oprecis, den är oförenlig med hur kollagen tillverkas i kroppen. Det är den formuleringen som ska bort när en burk lovar "byggstenar till din hud", och det är en invändning mot marknadsföringen snarare än mot produkten.
Modell 2: peptiderna är en signal om att kollagen brutits ner
Signalmodellen förutsäger något annat, nämligen att små mängder ska räcka och att effekten ska vara knuten till just de peptider som mäts i blodet, inte till deras beståndsdelar. Båda sakerna stämmer i cellförsöken. Shigemura och medförfattare odlade 2009 hudbitar från mus och tillsatte Pro-Hyp i näringslösningen. Vid 200 nmol/ml ökade antalet fibroblaster som vandrade ut ur huden och ner på odlingsplattan. Fibroblaster är bindvävens celler och de som tillverkar kollagenet i huden.
Nästa steg i samma studie är det intressanta. Fibroblaster som odlas på en gel av oklippt kollagen slutar växa, även när näringslösningen innehåller tillväxtfaktorer, vilket liknar hur cellerna beter sig i frisk vävnad där de ligger stilla. När Pro-Hyp tillsattes började de växa igen, och tillväxten ökade med koncentrationen i spannet 0 till 1 000 nmol/ml. Peptiden fungerade alltså som en startsignal i en miljö där cellerna annars var passiva.
Det starkaste argumentet för signalmodellen kommer ändå från en kontroll i en annan studie. Nakatani och medförfattare gav 2009 antingen kollagenhydrolysat eller enbart Pro-Hyp till möss vars ledbrosk skadats av foder med överskott av fosfor, och båda motverkade förlusten av broskceller och förtunningen av ledbrosket. I cellförsöket i samma arbete testade forskarna också de lösa beståndsdelarna: fritt prolin, fritt hydroxiprolin och tripeptiden Pro-Hyp-Gly. Pro-Hyp påverkade inte broskcellernas tillväxt men hämmade deras omvandling till mineraliserade celler, alltså det steg där en broskcell börjar bete sig som en bencell. Varken de fria aminosyrorna eller tripeptiden gjorde något av det. Samma atomer i fri form gav alltså inget svar medan dipeptiden gav det, vilket är vad man ska vänta sig av en signal och tvärtemot vad man ska vänta sig av byggmaterial.
Det är också därför invändningen om att kollagen bara bryts ner till aminosyror är fel i sak men rätt i anda. Kollagenet bryts sönder, det stämmer. Men det som blir kvar är inte enbart aminosyror, och i cellförsöken är det fragmenten och inte aminosyrorna som cellerna reagerar på. Shigemuras och Nakatanis arbeten är gjorda på mus och i odlingsskål, och det är ett underlag för en mekanism, inte för en utlovad effekt. Vad som faktiskt hänt i knän hos människor som tagit kollagen är en egen fråga, och den går vi igenom i genomgången av kollagen och leder.
Hur starkt är underlaget för signalmodellen?
Mekanismen är dokumenterad, men den är dokumenterad i cellförsök och djurmodeller. Det räcker för att förklara varför ett kollagentillskott kan göra något mätbart, och det räcker inte för att säga vad det gör för dig. Den frågan avgörs per användning, och svaren skiljer sig kraftigt åt mellan hud, leder och senor. Huden har det största och mest positiva underlaget av de tre, och hur mycket av det som står kvar när studierna sorteras efter vem som betalat går vi igenom i genomgången av kollagen och huden. Tre saker hör till den bedömningen, och den första är en storleksordning värd att ha med sig.
Koncentrationen som gav effekt i Shigemuras cellförsök, 200 nmol/ml, ligger 3 till 10 gånger över det toppvärde på 20–60 nmol/ml som uppmätts i människoblod. Jämförelsen haltar, eftersom halten i näringslösningen runt en cell i en skål inte är samma sak som halten i vävnaden runt en fibroblast i din hud, och den senare är inte uppmätt hos människa. Men den sätter storleksordningen, och den rimmar med att effekterna i människostudier är måttliga snarare än dramatiska.
Den andra saken är att Pro-Hyp inte är främmande för kroppen. Peptiden bildas när ditt eget kollagen bryts ner, till exempel i den nya vävnad som fyller ett sår, där vita blodkroppar utsöndrar det enzym som klipper kollagenet. Sato och medförfattare beskriver 2020 Pro-Hyp som en signal om att kollagen har brutits ner på platsen, en signal som sätter igång tillväxten hos de bindvävsceller som utför reparationen. Ett kollagentillskott lägger alltså till en molekyl som kroppen redan använder som budbärare, och det är ett rimligare påstående än att tillskottet tillför en råvara kroppen saknar.
Den tredje saken är att signalen är selektiv, och det talar för att den är verklig. Bara fibroblaster som bär markören p75NTR på cellytan svarar på Pro-Hyp, och det är samma sorts celler som vandrar in i ett sår och delar sig där. Fibroblaster utan markören reagerar inte. En verkningsmekanism som bara träffar en bestämd celltyp är svårare att avfärda som ett mätfel än en allmän tillväxteffekt skulle vara.
Når peptiderna fram till huden och brosket?
I djurförsök gör de det, men hos människa är det inte uppmätt. Att peptiderna tas upp i vävnaden och in i cellerna är visat i djurstudier som Sato och medförfattare sammanställde 2020. Motsvarande mätning hos människa saknas, och det är den ärligaste luckan i hela kedjan: blodet är väl kartlagt, vävnaden är det inte. Praktiskt betyder det att ett påstående om vad kollagen gör i en bestämd vävnad måste vila på utfallet i den vävnaden, inte på att upptaget till blodet är visat. För huden är det utfallet mätt i flera randomiserade studier, och där är nästa fråga vad instrumenten i de studierna faktiskt mäter.
Samma försiktighet gäller åt andra hållet, för blodmarkörer. PINP, den markör som stiger när kroppen bygger typ I-kollagen, visar att kollagen byggs någonstans i kroppen och inte var det byggs. Vad den skillnaden betyder när två studieserier landar i motsatta svar reder vi ut i genomgången av kollagen, senor och träning.
Måste kollagenet vara hydrolyserat för att tas upp?
Nej. Skillnaden mellan gelatin och hydrolyserat kollagen är var klippningen sker, inte om den sker. Gelatin är kollagen som värmts så att trippelhelixen, alltså de tre kedjor som är tvinnade om varandra, slagits ut medan kedjorna i sig är hela. Hydrolyserat kollagen är gelatin som klippts enzymatiskt i förväg till korta peptider. Matsmältningen gör i slutänden samma arbete i båda fallen. Iwais mätningar gjordes på hydrolysat från tre olika råvaror, nämligen grisskinn, kycklingfötter och brosk.
Det betyder också att kollagen från mat inte är en sämre variant rent kemiskt. Gelatin är kollagen, och långkokt buljong eller kokta grisfötter innehåller samma ämne som pulvret. Frågan är praktisk och handlar om hur mycket du skulle behöva äta för att komma i närheten av de mängder som studerats, och den frågan hör till kollagen i maten snarare än till upptaget.
Frågan om dosen bör tas på fastande mage går inte att besvara utifrån upptagsdata. Iwais deltagare hade fastat i 12 timmar, vilket gav ett rent utgångsvärde men inte säger något om hur toppen ser ut när dosen tas till mat. Det som däremot är känt är att toppen är kortvarig, och att en dos om dagen alltså ger en puls och inte en jämn nivå oavsett när på dygnet du tar den.
Vad betyder det här för dig som tar kollagen?
Upptaget är inte flaskhalsen, och det är den viktigaste praktiska slutsatsen. Om ett kollagentillskott är värt pengarna avgörs inte av om peptiderna kommer in i blodet, för det gör de, utan av om de uträttar tillräckligt när de väl är där.
- Kollagen tas upp, men som korta peptider och inte som kollagen. Toppen i blodet kommer efter 1–2 timmar och är halverad efter 4 timmar.
- Det som når blodet bär alltid hydroxiprolin. Pro-Hyp är huvudkomponenten, och de sex övriga uppmätta fragmenten är släktingar till den.
- Byggmaterialmodellen håller inte: 10 gram är under en halv procent av kroppens kollagenmassa, och hydroxiprolin kan inte muras in som hydroxiprolin utan bildas på plats i kedjan.
- Signalmodellen håller ihop mekanistiskt och har cellförsök och djurstudier bakom sig, men den är inte bekräftad hos människa och säger i sig ingenting om hur stor effekten blir.
- En produkt som lovar byggstenar till din hud beskriver fel mekanism. Det är ett skäl att läsa påståendena kritiskt, inte ett skäl att avfärda kategorin.
- Bedöm ett kollagentillskott på det utfall du bryr dig om, inte på hur mycket som tas upp.
Vad peptiderna sedan uträttar i huden, i knäet och i senan är tre skilda frågor med tre svar av olika styrka, och skillnaden mellan dem är större än marknadsföringen låter påskina. Hela bilden, från formvalet till hur lång tid varje effekt tar att mäta, finns i kollagenguiden.