Omega-3 är en samlingsbeteckning för tre fleromättade fettsyror: ALA (alfa-linolensyra) från växtkällor som linfrö och valnötter, samt EPA (eikosapentaensyra) och DHA (dokosahexaensyra) från fet fisk, skaldjur och vissa alger. EPA och DHA är de former med robust klinisk dokumentation – det är dem forskningen pratar om när omega-3 nämns i samband med inflammation, hjärt-kärlhälsa, hjärnutveckling och kognition.
Västerländsk kost ger ett omega-6:omega-3-förhållande runt 15–20:1 jämfört med ett evolutionärt förflutet på 1–4:1. Förskjutningen beror inte på att omega-6 är skadligt i sig, utan på att EPA och DHA i princip försvunnit ur vardagskosten samtidigt som industriellt processade vegetabiliska oljor (sojaolja, solrosolja, majsolja) blivit dominerande fettkällor. Arakidonsyra och EPA konkurrerar om samma enzymsystem (COX och LOX) när kroppen bygger eikosanoider, och balansen mellan inflammatoriska och inflammationsdämpande signaler påverkas av råvarutillgången i kosten.
Den vanligaste anledningen att ta omega-3-tillskott är inte ett uppenbart symtom utan en låg intagsbas. Livsmedelsverket rekommenderar fet fisk två till tre gånger i veckan, men data från Riksmaten visar att en stor del av befolkningen ligger långt under det. Veganer och vegetarianer har inget direkt intag av EPA och DHA alls, eftersom ALA från linfrön och chiafrön konverteras till EPA med fem till tio procents effektivitet och till DHA ännu sämre. Det räcker inte som enda källa, oavsett hur mycket linfrö du blandar i gröten.
Riskgrupperna är förutsägbara: lågkonsumenter av fisk, veganer och vegetarianer, gravida och ammande där DHA-behovet är förhöjt, äldre med begränsat matintag, samt personer med kronisk inflammatorisk problematik där högre doser används terapeutiskt. För de flesta praktiska syften räcker det att veta tre saker: formen avgör absorptionen, dosen ska räknas på EPA+DHA-milligram (inte total fiskoljemängd) och kvaliteten är inte trivial. Härsken fiskolja kan vara värre än ingen alls.